Välj en sida

Regn

av | apr 22, 2017 | Berättelser

När ridån går upp är det ljudet som överväldigar mig.

De är runt mig, framför mig men allra flest sitter de bakom mig i horder. Ljudet av stora gräshoppor, rassel, prassel och ät och mums. Såna stora som sätter i sig allt som kommer i deras väg. Popcorn som trycks in i tonåriga munnar. Exalterade händer som gräver i prassliga påsar med Ahlgrens bilar. Jodå, i foajén har jag sett att det gått in åtta, nioåringar hit in också. Och här inne i salongen finns just nu till och med ett par sjuttioåringar. Det hann jag se. Jag tänker att jag är någonstans mitt emellan, mellan åtta och sjuttio.
Mitt i myllret av Förväntan. Just när ridån går upp.
Bland de som väntat, alla de som sett fram emot detta Ögonblick. Nu. När avskedet tar sin början.

Fast jag följer bara med, vid sidan om. Och min saltlakrits är ljudlös när jag äter den. Jag tittar mer på individerna runtomkring mig här i salongen, mer än på duken där framme. Till en början.
Men ändå.
Det är Högtid här inne. Mera än de stora bilderna framför oss är det just Högtiden härinne som hugger mig.  För det är ett avsked, det vet vi ju allihop. Ett ”hej då” av Storformat som står för dörren, inom någon timme, ja om några sekvenser bara. Och jag misstänker att jag är en av de få – den enda? – som inte riktigt vet vad det kommer att innebära. Vem är det som kommer att dö? Och vem får leva?

Jag upptäcker att jag skrattar med de andra när den goda tjejen på duken vänligt säger ”Good morning!” fast hon är tillfälligt förvandlad och låtsas vara den svarta, onda häxan. Den vidriga som aldrig någonsin skulle yttra något liknande.
En lättnad före drabbningen som närmar sig.

Sedan när Harry står i en dunkel skog, mitt i en ring av människor han älskat men som inte lever längre, då börjar ett långsamt sommarregn över mitt ansikte. När de säger att de alltid är där, hos honom. Då sitter jag i en stol av blå fejksammet och har inget att hejda dropparna med. De rinner ner och lossnar från hakan och landar på den ouppätna lakritsen i mitt knä.

Javisst, jag har gråtit över att en husalv skulle begravas. För att mina egna begravningar inte har lämnat mig än, väl. Eller för att jag inte lämnat dem. Och jag har gråtit över att Hugh Grant inte vågar kliva fram fastän hon står där och säger att hon bara vill bli älskad.  Även femte gången jag ser det gråter jag. För att jag själv varit så nära att inte våga. Jag stämmer väl träff med mig själv, så där – med berättelserna. Mina egna.

Och jag vet ju att prasslet med Ahlgrens bilar bara är startsträckan till annat, egentligen.  Att jag visste det innan jag satte mig ner.
Men är det därför jag tror att jag måste titta på alla andra istället? För att försöka slippa den där träffen, med mig själv?