Välj en sida

Hos Oraklet

av | apr 22, 2017 | Berättelser

– Vad önskar du dig då?
Hon tittar uppfordrande mot mig och jag säger att jag bara vill ha en solstol. En solstol i skogen. Det är allt.
Jaha ja. En solstol. Det är ju lätt ordnat. Det går att greja.
– Ja, men det ska vara i skogen, säger jag.
Jaa. I skogen. I lövsuset och med en svart fågel nånstans där ovanför som sjunger som R2D2, den lille roboten i Stjärnornas krig.. För visst hette den så..
– En koltrast alltså, säger hon då.
Ja, det är det. Just så. En koltrast och lövsus. Och en stol. Randig. I sånt solblekt bomullstyg. Ränder i gult och knallrosa, som godisremmar. Len, trådsliten bomull som man inte vet om den ska hålla när man sätter ner baken i den. Många somrar har den varit med. Fast kanske inte med mig just. En sån stol är det.
– Nåt mer? undrar hon från andra sidan bordet.
– Lite sol som silar ner också.
– Silar ner?
– Mellan löven.
– Ja, det går att ordna. När vill du ha det då?
– Nu.
– Nu?
– Ja, jag vill ha det nu. Genast.
Så blir det då väldigt tyst en stund. Trafiken från Ringvägen och kanske till och med från Skanstulls trafikknutar hörs hit in. Hit dit sånt sällan når annars. Bara som en vag – men dock – brus-matta.
– Lövsus. Solstol. Och silande. Och nu?
– Ja.
Svaret är ja. En ambulans tar sig in därutifrån.
– Jepp, säger hon.
Konstigt ordval för ett orakel, men det är ju trots allt semestertider – far det genom mitt huvud.
– Jepp. Men har du inte lite som du ska fixa med först? Visst?
Det är första gången vi ser varandra i ögonen. Jag vet. Avsluta en vuxenpjäs och en annan också, för en annan mer specificerad publik. Spalta ner hur inspirationshelgen i augusti egentligen ska se ut. Konkret. Den som ska väcka liv i så många. Konkret. Och allt det andra. Flytvästarna som nog inte räcker för deras tyngd längre. Resten av packningen. Krukorna och kartongerna..
– Nu? frågar hon igen.
Jag vet att hon ler fast det inte syns.